Krishantering och skrivgrupper

Äntligen är det april igen! Ett år har gått sedan pandemin ändrade levnadsvanorna. Då var vårens helger planerade och en stuga i Trysil väntade på vår ankomst. Allt fick ställas in och allt blev vackligt och otryggt.

Min hjärna behövde något att fokusera på, något som kunde skötas hemifrån, vara kreativt och innehålla ett mått av social gemenskap – på distans. Förra årets Camp NaNoWriMo April blev ett led i min krishantering. En digital skrivgrupp föddes, en grupp som nu under ett års tid har stöttat varandra såväl i kreativt skrivande som i att överleveva denna märkliga tid. Tänk att en digital skrivgrupp har blivit konstanten i min tillvaro.

Det är något vackert och rörande med organisationen NaNoWriMo. Människor runt hela jorden möts, inspireras och peppas till kreativitet och allt bygger i grunden på ett ideellt engagemang.

Idag har jag postat ett paket till Tyskland, ett ”care package” till en annan NaNo-skribent som tänker skriva sig genom april. Nej, vi har heller aldrig träffats men har parats ihop för att bidra till varandras inspiration och fantasi just denna månad.

Och jongleringsbollarna?

Ett familjeprojekt. Snart kan jag drömma om att ha tre bollar i luften.

NaNoWriMo 2016

På mitt NaNoWriMo– konto står det tydligt att jag har varit medlem i fem år. Fem novembrar som jag alltså hade tänkt att klämma ur 50 000 ord – en rejält bra start för något av mina planerade barnboksmanus. I år tänker jag i alla fall försöka, på riktigt. Nåja, i ärlighetens namn är jag helt på det klara med att just November är en urkass skrivmånad när man är musiklärare och förväntas förgylla decembertillvaron med glittrande luciatåg men i år känner jag mig extra manad. Loggan till årets NaNoWriMo ropar på mig då mitt skrivprojekt är en scfi-deckare.

”Det börjar med ett avbrutet schackparti. Kommunikationen med Andromedas pappa byts abrupt. Han är fast i rymden och Andromeda måste rädda, världen, faktiskt.”

Hopp

En sak som jag tror att jag hoppas på är en bättre internetuppkoppling i vårt sommarparadis. Den lilla detaljen är en rätt avgörande faktor för att hålla en blogg levande. Dock har jag många sparade Kulturkollo-ord att skriva om nu när vardagen lunkar in i tillvaron.

Sveriges skolbarn inleder nu sin sista vecka som sommarlovslediga latmaskar med cykelolycksskrubbade knän och snedvriden dygnsrytm. Bokhandeln har skyltat om med doftande suddigummin och elevkalendrar i alla tänkbara färgsättningar och storlekar. Förväntan.

Alldeles för många av dessa unga som börjar lokalisera sin skolväska någonstans längst in i garderoben, hittar också sin oro. Den som har fått ligga där och vila i flera veckor – rädslan för att inte räcka till, för att inte bli sedd, för att kallas ful, konstig, tjock, felklädd, långsam. tråkig.

Mitt hopp är att alla barn och unga får ett läsår utan oro. Ta en stund och titta på Lennart Bångs kortfilm ”Stå upp för de tysta”,

Kommentera gärna. Vi kan gärna diskutera i kommentarsfältet!

Chicklit

Kulturkollos sommarlovsskribenter skriver om chicklit idag. Mitt läsande i genren är blygsamt men det finns en bok hänger sig kvar i mitt minne och det är Anna Gavaldas berättelse om tre vilsna människor i Paris.De råkar bo i samma hus och denna slump ger dem en möjlighet att interagera och hjälpa varandra vidare i livet. Visst är Tillsammans är man mindre ensam aningens sentimental men den inger livshopp och glädje och så får man drömma sig till Paris ett tag.

En annan riktig chicklitbok som jag lånat hem från biblioteket några gånger är Karin Neuschütz alldeles bedårande bok Höns i Trägård. Faktum är att man får ha hönor även i en villaträdgård och faktum är att jag drömmer om det i bland. I denna handbok finns all kunskap som behövs för att komma igång. Barnens lekstuga används inte så ofta längre och där skulle några hönor kunna få en trevlig tillvaro.

En annan tanke är att använda stugan till skrivvrå. Hönshus eller skrivvrå? Chick vs. Lit …

Fredagsmys

Det här är sommaren som inte riktigt vill. Regn och kyla gör att vi hellre stänger altandörren och hänger i soffan. Idag har vi lindat in oss i fleecefiltar, fredagsmyst och läst högt om Percy Jackson.  Percy är pojken som blev till genom en, icke helt tillåten, kärleksaffär mellan Poseidon och författaraspiranten Sally Jackson. När Percy är tolv år börjar det hända märkliga saker, han blir anfallen av furier, jagad av en minotaur och hans bäste vän visar sig ha getben. Långsamt går det upp för honom att hans ADHD och dyslexi beror på att hans kropp är förberedd på att kunna reagera snabb i strid och att hans ögon inställda på att kunna läsa gammalgrekiska. Smidigt och hoppfullt för många barn. Tänk att det som, i skolsammanhang, ofta beskrivs som problem kan förvandlas till superkrafter.

Vi gillar Percy och vi gillar att mysa. En tioårings fot som vill ha hudkontakt – det är äkta fredagsmys.

Tack Kulturkollo för blogginspiration!

Nyutgivet

Idag inspirerar Kulturkollo mig att reflektera över nyutgivna böcker.

Ibland är väntan olidlig. En notering i almanackan och så hänger jag på låset när bokhandeln öppnar. Min första läsa-boken-på-release-dagen-erfarenhet var 1981 när Ronja Rövardotter gavs ut. Jag var tio år och det var stort. Det blev en lång nattläsning (med ficklampa, under täcket) och jag visste att jag upplevde en litteraturklassikers födelse.

Harry Potter, himmel Harry Potter! Och jag tackar min lyckliga stjärna över att jag var vuxen så att jag kunde vänta på den Brittiska releasen. Att dessutom ha Hogwarts-informationsförsprång gentemot mina elever. Den känslan.

Kvinnan som desperat kastade sig in på Akademibokhandeln fem minuter innan stängningsdags och inte kunde prata med expediten på grund av andfåddhet. Det var jag. Orsaken var sista delen i Cirkel-trilogin och jag började läsa redan i bilen på väg hem. (Nej, naturligtvis var det inte jag som körde!)

Nyckeln blev signerad på ett bokevent några veckor efter att boken släppts. Ni ser väl den galna blicken? Det är den blicken jag får när nya klassiker föds.

Läsplatta

Kulturkolloordet för dagen.

Min läsplatta blev min läsplatta, av bara farten. Den farten är jag tacksam över för jag gillar verkligen plattan. Hen är så snygg!

Förra julens läsfrämjande present var läsplattor till barnen och då råkade det klickas hem en även till mig. Mina konservativa barn var dock halvnöjda:

”Det känns bättre i fingrarna när jag håller i papper.”

”Den luktar inte bok.”

”Jag blir tooookig. När jag pekar på ett ord byter plattan sida.”

Själv är jag helnöjd. I plattan ryms tegelstenar, noveller, skrivhandböcker och smoothierecept. Direktkontakt med bokhandel och möjlighet att låna från bibliotek ger en litterär frihetskänsla. Att sedan många klassiker finns för fri nedladdning är också perfekt när man är en sådan person som plötsligt får ett akut behov av att grotta in sig i Ellen Keys tankar om pedagogik eller bara måste undersöka Harry Martinssons taoistiska koppling i Aniara (dagens synopsskrivning av min barn/ungdomsbok blev väldigt filosofisk).

Vad kan man önska mer av sin läsplatta? Jo, att den var vattentät så att den kunde följa med i badkaret!

Läser just nu – Juli

Dagens Kulturkollo

Nu är jag en tredjedel in i  Jag, en av  David Levithan. Åh, en så genial bokidé! En vandrande själ som vaknar upp i en ny kropp varje morgon; en själ som förälskar sig i en sextonårig flicka. Av förklarliga skäl blir det aningens komplicerat att inleda ett varaktigt förhållande med en annan människa när jaget nästa dag befinner sig i en ny kropp. Denna författare har legat i min bokhylla och väntat länge nu och jag har följt andra som höjer David Levithan till skyarna. I podden  Allt vi säger är sant blir David Levithan intervjuad om sitt författarskap i allmänhet och om ”Jag, en” i synnerhet.

Om du, liksom jag, har sparat denna bok i bokhyllan så tycker jag att du skall plocka fram den. Den första tredjedelen är garanterat läsvärd!

Sommarläsning

I den hyrda sommarlägenheten fanns det inte så många böcker. Däremot en hel hylla med Finn och Fiffi-album. Planen med Visbyresan var sandiga sandaler och medeltida kyrkor (min pappa älskade medeltida kyrkor) men jag och min syster ville inte lämna pojkrummet som vi bodde i. Vi ville läsa serier. När jag var i bokslukaråldern var serietidningar farliga. De sas påverka det uppväxande släktets hjärnor till den milda grad att unga läsare förväntades bli våldsbenägna. Dessutom hindrades läsutvecklingen då serieläsares ögon aldrig tränades i att följa hela textrader utan bara fragmentariska serierutor. Värst var det för pojkarna. De var oftast de som valde Fantomen, Tin-Tin eller Stålmannen framför storheter som Kulla-Gulla och Anne på Grönkulla.

”Hörrni, barn! titta här vad jag har hittat på Bokbörsen!”

”Va?”

”Ni anar inte. Vi älskade Finn och Fiffi när vi var barn. Bästa sommarläsningen!”

”Meeeeen…måste vi. Vi har ju äntligen tid att spela PS3.”

Detta inlägg är skrivet med inspiration från Kulturkollos sommarlista.

Upptäckarlust

Kulturkollo fick mig att plocka fram luppen.

År 2007 firade hela Sverige Carl von Linné och i och med det blev jag förälskad i en man som levde sitt liv på 1700-talet. Tragiskt men också tur för den man som jag lever med. Det berättas om den unge Carl att han ägnade all sin tid åt att titta på blommorna som växte i familjens trädgård. Att familjens äldste son skulle följa sin far och farfar i fotspåren var nog egentligen en självklarhet men teologiska studier hade han varken intresse eller fallenhet för. Jag tror att Carl Linné hade fullt upp med att titta på grässtrån och att fundera på samband. En av våra mest akademiskt omtalade svenskar var förmodligen en studiebesvikelse, då när det begav sig.

Som lärare var han inspirerande och flera hundra studenter kunde följa med när professor Linneaus gjorde naturvandringar i Uppsala med omnejder. Hans stora tillgång som föreläsare var förmågan att inspirera människor att upptäcka de vardagliga ting som fanns omkring dem, bladen, blommorna, människorna och djuren. Tydligen färgades föreläsningarna med teatralisk inlevelse och en stor portion humor.

Omina mirari etiam tritissima – förundra er över allt, även det mest alldagliga. I samband med 300- års jubileet skrev jag en barnkörsång med text hämtad från Carl von Linnés valspråk. Att finna förundran och upptäckarlust i det lilla, i det enkla, i det mest alldagliga är en devis som efter det har kommit att bli en ledstjärna i min lärarroll.

Någonstans på hundralappen kan du finna Linnés valspråk. Du måste titta riktigt noga för att upptäcka det, riktigt noga och med lupp.

Läsro i juli

För mig är juli den månad då jag unnar mig läsro. En gång i tiden kunde jag läsa mig igenom dagar och nätter men så är inte riktigt livet när det levs med med familj och en hel del måsten. Nothögen inför dirigeringskursen måste arbetas igenom. Ikeakassarna med ostruken tvätt, arbetsrummet fyllt med banankartonger och sakerna som inte riktigt hanns med före semestern väntar otåligt på att jag skall se åt deras håll. De får ge sig till tåls. Jag satsar på läsron.

Härliga sommarmornar där frukosten förlängs med en lässtund. Vi läser olika böcker men ändå läser vi tillsammans. Fyrtiofem minuter två gånger per dag är sonens måsteläsning och första passet klaras av efter frukost. Elsa behöver inga läsmåsten. Hon har redan tagit sig igenom bokhögen som hon fick i början av sommarlovet och rotar nu bland mina böcker. En sådan fröjd att få presentera sin dotter för Toni Morrison och Charlotte Brontë. Maken är fast i en artikel om rymden.

Jag tillhör den kategori människor som trivs med att skriva och läsa i cafémiljö. Pysandet från espressomaskiner, slamret av porslin och människors samtal vid andra bord ger en ljudmatta som som jag kan sjunka ned i med en bok eller med en nyskapad karaktär. På vinterhalvåret brukar allt få ligga kvar i väskan som en önskning men i juli tar jag mig ro att sitta den där extra stunden som behövs.

Höjden av läsro höll jag på att krocka med när jag cyklade hem från Vallentuna stenugnsbageri. Kvinnan som promenerade gatan fram, djupt försjunken i sin pocketbok. Hon kunde konsten att unna sig läsro.

Tack Kulturkollo för blogginspiration!

Om myggor

Lille T är nöjd med att ha en Pappa som kan allt om naturen. I morse ville sonen veta hur många myggarter det finns i världen. Mitt strölyssnande tog mig igenom stickmyggor och tofsmyggor när samtalet plötsligt tog en ny vändning:

”Och så har vi FLODHÄSTMYGGAN. Vet du, den ligger under vattnet och det är bara ögonen som sticker upp.”

”Är det sant?”, Lille T vill veta allt.

”Ja, och om flodhästmyggan blir sjuk fungerar den omvänt. I stället för att suga blod börjar den blåsa upp människor.”

”Va!?”, skräckblandad skepsis.

”I de områden där det finns sjuka flodhästmyggor går människor runt och pruttar hela dagarna.”

Ibland tror jag att min man fick sin biologilärarlegitimation i ett cornflakespaket.

Hemligheter

Kulturkollo-ordet för dagen fick mig att rusa in i förrådet och rota i en låda som inte har öppnats på väldigt länge. Dagböcker, finns det något hemligare en ord som skrivits i en låsbar bok?

Många är vi som har utvecklat ett varaktigt förhållande till våra dagböcker genom att möta Anne Frank. Som ung skribent minns jag att hur språket fångade mig – men så var Anne Frank nästan vuxen. Hon var tretton år. Jag var tio. Genom en dagbok skriven av en gömd flykting på en vind i Amsterdam vaknade min insikt om människans ondska; en av de viktigaste texterna i mitt liv.

Min slitna kopia av Anne Franks dagbok har lästs många gånger och vissa partier kunde jag nästan citera utantill. Det låter lite märkligt men jag var rädd att min bild av Anne Frank skulle förstöras i och med den nya, oavkortade, utgåvan. Fler hemligheter och detaljer hade kunnat förändra min barndomsbild så det var med viss oro jag valde att lyssna på Vanna Rosenbergs inläsning. Jag drabbas återigen av flickan på vinden, i den här tappningen är hon så mycket mer tonåring, argare, gladare och mer fysisk. Än en gång fångas jag av språket och förvånas. Hon var bara ett barn, tretton år.

Jonas Hassen Khemiris debut ”Ett öga rött” har också fått återupplevas via öronen i en inläsning av Hamadi Khemiri. Halim är femton år och skriver om sitt liv i en röd skrivbok med gulddekor. Hans mål är att bli tankesultan och han är på god väg för jag skrattar och rörs till tårar över den unga pojkens reflektioner. Även i denna bok finns tematiken segregation och utanförskap likaväl som tonåringens frigörelse. Mitt möte med denna lilla dagboksroman blev en direkt förälskelse och sedan dess har jag läst det mesta Jonas Hassen Khemiri har publicerat. (Ni minns väl det öppna brevet till Justitieministern?)

Anne Frank och Ett öga rött, två lyssnarböcker som borde få följa med på alla tonårsfamiljers bilresor i sommar.

Nu åter till min egen dagbokshög. Vågar jag låsa upp dem eller skall jag satsa på vedspisen. Min trettonåring tittade lystet på böckerna men vill jag verkligen låta henne möta alla hemligheter, alla detaljer?

Blommig

I dag lockar Kulturkollo fram min allra blommigaste bok ur hyllan och det är verkligen på tiden för denna bok följer alltid med mig på semestern.

Lisen Sundgren har skrivit ett knippe böcker som får mig att plocka blommor med samma frenesi som när jag var barn och överöste mina föräldrar med buketter av blandade ogräsblommor. Texterna och bilderna andas inspiration och skaparlust vilket gör att man ganska snart vågar ”testa och blanda” efter eget huvud. Tyvärr är Lisens Örtspa slutsåld men det är mödan värt att leta efter den på lokala bokhandlar, antikvariat och bibliotek. Om du har grovsalt, socker, mandelolja och möjligtvis lite bivax hemma har du allt du behöver för att med hjälp av sommarens blommor blanda kroppsskrubber, badsalt och salvor så att du klarar dig hela vintern. Boken är upplagd efter årstidens växlingar så om du vill börja tillverka egna hudvårdsprodukter på vintern finns det recept med exempelvis apelsin, kardemumma och granbarr.

I uppföljaren Lisens Indiska Spa finns ingredienserna i kryddhyllan och bland de exotiska frukterna Att skrubba kroppen med finmalet kaffe, vanilj och kakao skänker den där extra livskraften som kan behövas en grå novemberdag.

Lisens Gröna värld följer återigen årets växlingar men här är det inte hudvård som står i centrum utan inspiration till örtkryddor, drycker, vinäger, grytor, huskurer, oljor samt information om hur man på bästa sätt skördar och tillvaratar det som behövs. Receptet på den kryddiga varma chokladen använder jag flitigt när jag behöver värma kroppen eller själen.

Nu är vi i årets blomningstid och det gäller att passa på. Om ni ser någon som tvärbromsar bilen och rusar ut till vägkanten för att plocka blommor av en vild nyponros kan det mycket väl vara jag. Rosenskrubben med kokos och citronskal brukar ta slut snabbare än själva sommaren så i år skall det mixas rosblad så att det räcker fram till jul.

Inspirerad? Följ Lisen Sundgrens Blogg

Himmel

Kulturkollo  utmanar mig att höja blicken.

Min pappa hade ett magiskt cyklop. Det var köpt på någon av hans resor och använt i ett hav som var salt och fullt av fiskar, alldeles lika de som simmade runt i vårt akvarium. Cyklopet förvarades i sommarlådan där vi också hade de två boulespelen och en ljusblå frisbee med guldtryck. När det var som varmast låg jag gärna en stund i förrådet och tittade ut på sommaren. Det kalla cementgolvet gav svalka och tankarna kunde leka med löven och flyga med ladusvalorna. Pappas cyklop kunde förändra världen. Det orangefärgade glaset gjorde himmelen röd och träden – aningens hotfulla. Och svalorna? Flygödlor svävade högt, högt uppe. Flygödlor som var avlägsna släktingar med drakarna som ibland gömde sina spräckliga ägg i trädkronorna. Det fanns ett helt universum i Pappas cyklop.

Fortare, kraftigare, rakare armar och frustande andetag; ryggsim var min starkaste gren. Längd efter längd fokuserade jag på molnen ovanför för att få styrkan att orka, fast kroppen kroknat. Simglasögonen hade jag byggt ihop själv, så som riktiga simmare gjorde. De skavde runt ögonen. Riktiga simmare använde inget skumgummi för att trolla bort plastkanter. Infärgningen förvandlade sommarens varma färger till en kylig, krispig verklighet. Mina simglasögon ledde mig till förbättrade personbästa genom fokusering på en isblå himmel.

Samma himmel med olika filter: Vad väljer vi för filter och hur påverkar det vår världsbild?

Deckare

Idag får jag hålla i mig för Kulturkollo-ordet handlar om en bokgenre som tassar bredvid mig i livet.

När jag hade tröttnat på Kitty och Fem-böckerna pekade mina föräldrar på vuxenbokhyllan och där hittade jag Harry Friberg, en fotograf från den tid i Stockholm där neonskyltarna lyste upp nätterna och männen bar hatt. Stieg Trenters klassiska deckarserie från tiden före ”det svenska deckarundret” tåls att damma av. Mitt första möte med serien var genom boken Farlig Fåfänga och att ha läst den i trettonårsåldern följde den kvar i mitt medvetande så att jag som ung, nyinflyttad, musikhögskolestudent var tvungen att besöka det legendariska caféet där mordet skedde…

Jag upptäckte just att utgåvan jag länkat till är en specialgåva med kartor och detaljbeskrivningar för att kunna vandra i Harry Fribergs fotspår. En sådan utmärkt semesteridé! Läs boken och ta med den på en Stockholmstur, betydligt mer nervpirrande är Gröna Lund.

Av en slump träffade jag Yashim, en eunuck från ett Istanbul i den flerkulturella tid där det det Osmanska riket håller på att  vittra sönder.  Jason Goodwin har skrivit en serie böcker som sjuder av ljud, färger, dofter och smaker. Förutom ploten är det miljön och den historiska kopplingen som driver min läslust. När jag hittade Ormstenens gåta i en realåda på bokhandeln i Mellerud hade jag ingen aning om att jag några dagar senare skulle lusläsa Bra Böckers gröna lexikon för att lära mig mer om Hagia Sophia och Basilicacisternen. (Vårt lantställe ligger långt bort från internet.)

Arne Dahl (a.k.a Jan Arnald) serie om A-gruppen är ett berättande som får mig att Åh:a och Ah:a, fnittra och brista ut i tvångsmässiga högläsningsattacker (till min omgivnings tveksamma förtjusning). Lyckliga alla ni som har dessa elva böcker kvar att läsa för de är välskrivna, träffsäkra och häpnadsväckande överraskande (och nej, du kan inte nöja dig med att se TV-serien. Arne Dahls text skall läsas!). Första boken heter Misterioso men är det så att du inte tänker läsa en hel serie är En midsommarnattsdröm boken som du inte får missa. Midsommarnattens magiska element vävs samman med en brutal nutid till en skarp samhällsanalys. Textens blinkningar till en viss William Shakespeare ger den dimension till läsandet som gör att jag värderar denna bok extra högt.

Att skriva om deckare och helt hoppa över våra svenska deckardrottningar vore nästan skamligt. När Ann Rosman släpper en ny bok har jag läst den innan trycksvärtan har hunnit torka. Texten har ett flöde som gör att det går utmärkt att läsa snabbt dessutom finns det alltid en historisk parallellberättelse som knyts ihop med det mordfall kriminalpolisen Karin Adler skall lösa. Fösta boken i serien heter Fyrmästarens dotter men den bok som måste läsas är: Mercurium. Berättelsen om Metta Fock Ridderbielke, kvinnan som fängslades för mord och placerades på Carlstens fästning i början av 1800-talet lämnade mig ingen ro. Jag ägnade timmar åt efterresearch för att få veta vad som var sanning och vad som var fiktion. Det var sant. Metta Fock Ridderbielke broderade verkligen en nådeansökan eftersom hon inte fick ha papper och penna i sitt fängelse.

Själv skall jag läsa Sören Bondesons bok: Konsten att döda – så skriver du en kriminalroman.

Det finns nämligen en kinesisk filosof som jag måste ta livet av. Tyvärr känns det alldeles för svårt nu när han har fått så sympatiska karaktärsdrag.

Strandbryn

Gårdagens ord från kulturkollo gav mig huvudbry. Strandbryn, ögonbryn, brynstål – för att titta närmare på ords ursprungliga historia letar jag i projekt Runebergs digitala utgåva av Svensk etymologisk ordbok. Ordet bryn härleds till kant och bergskam och är förmodligen släkt med orden bro och brygga. Att bryna något innebär alltså att man förser något med en kant.

En kant, ett bryn en avskiljare, en gräns. Ofta är brynen knivskarpa och i total avsaknad av broar.

Gryning är som skymning – den skiljer dag från natt.

Döden är som stranden – den skiljer land från hav.

Kan du ana det finns en gräns?

Jag ser det vänder.

Kan du känna hur jorden vänds?

En dag i sänder

Text tolkad till svenska av Bengt Franzén efter en sång från Hehe- stammen i Tanzania.

Läser just nu

Temats för dagens kulturkolloinlägg  är boken som delar semester med mig idag, Kryptan av Kate Mosse. Boken hamnade hos mig genom ett bokklubbspaket och har varit en hyllvärmare i många år.  Det var undertiteln som fick mig på kroken: musik, mystik och magi i en mörk historisk gåta.
Musikforskaren Meredith kommer till Frankrike år 2007 för att samla material till sin forskning om Claude Debussy. Hon hamnar så småningom på ett hotell i Rennes-les-Bains. I samma hus befann sig syskonparet Lèonine och Anatole i slutet av 1800-talet men då var stället en nedgången herrgård. I historien florerar en mystisk tarotkortlek som på något sätt hör ihop med en krypta som tycks ligga någonstans i skogen alldeles i närheten av huset. Kate Mosses berättande påminner om Dan Browns med den skillnaden att huvudkaraktärerna inte springer hysteriskt hela tiden. Jag uppskattar musikkopplingen och att få vistas en stund i sekelskiftets Frankrike med den tidens musikliv. Nu är jag halvvägs och hittills är läsandet av ”Kryptan” en godkänd sommarförströelse.

Omläsning

På Kulturkollo finns en sommarlista med bloggämnen för varje dag. Ypperlig inspiration för en gammal bloggare som försöker hoppa upp på hästen igen.

Läsa-klart-omläsning

Dagens inlägg handlar om omläsning. På sommaren finns tiden att sitta länge med tidningarna; de som skummades igenom och stoppades i en tidskriftssamlare.  I morse fick jag lust att skriva en novell till Tidningen Skrivas novelltävling. Synd bara att de ville ha bidragen senast den 25 september 2014.

Återupleva- läsuplevelse-omläsning

Det finns vissa böcker som är grundmuren i hela min syn på litteratur. Naturligtvis hör Narniaserien till dessa böcker. Jag tror att jag rotade i alla garderober jag stötte på när jag var i 10-års åldern. Tyvärr har jag inte vågat läsa om hela serien för min upplevelse var inte lika skimrande den där gången när vi tog fram böckerna för högläsning. Ett nyligt antikvariatfynd fick mig att jubla. Där på hyllan väntade ytterligare en viktig sten i min läsutveckling: Huset Ardens gåta. Som jag älskade denna bok. Edred och Elfrida – bara smaka på namnen! En vit mullvad och barn som får ge sig iväg på tidsresor, bättre än så kan det inte bli. Omläsningen gör mig lycklig för Edith Nesbit förtrollar mig fortfarande.

Omläsningsförbudet

   ”Mamma, nu lägger jag Mylingen här på soffbordet. Du får inte läsa om mig när jag sover.”

Det skulle kunna vara så att jag hetsar min son att läsa för att han skall hålla igång läsningen under lovet men så är inte fallet. Sonen tittar allvarligt på mig varje morgon och undrar om jag har läst i hans bok. Då jag inte ljuger särskilt övertygande får jag snällt vänta, eller nej, hetsa på pojken att läsa vidare. (Undrar om det gills ifall jag lyssnar på boken på Storytel?)

Inspiration vs. avundsjuka

Min hud blir grön och jag flaxar med näsvingarna. Inspirerad? Klart som sjutton att jag blir inspirerad men samtidigt – vansinnigt avundsjuk. Efter att ha brottats med textskapande under en skrivkurs är det vissa karaktärer som biter sig fast. Då talar jag inte bara om mina egna fantasifoster utan om individer som befolkar andra skribenters inre universum. Två universuminvånare som jag har funderat mycket över är Helen Johanssons: Leonora och hjälproboten Bobo. Att kolla marknaden tillhör de där sakerna jag rutinmässigt gör när jag har lite tid över och plötsligt tittar de på mig från datorskärmen: Leonora och Bobo. Helen har klarat det hela vägen, från skiss, genom skrivkurser till utgivning på förlag. Jag blir så avundsjuk inspirerad! Nu har jag inte läst den färdiga boken än men jag vet att den är fantastisk. Låt mig presentera den med inledningen till min slutrespons från kursen:

Nu, liksom sist jag läste om Leonora, blir jag bubblig och glad av ditt fantasifulla berättande. Konflikten är tydlig. Leonora har hamnat hos ”ondskefulla” rymdpirater. Hon har nödlandat på en okänd planet och hon vill hem. I detta avsnitt finner jag också en underliggande tematik om främlingskap och förståelse för andra kulturer. Du har gjort ett roligt och begåvat grepp att presentera ”Telluskulturen” som främmande – angeläget och viktigt!

På samma kurs hade jag Åsa Asptjärn i min grupp. När texterna började trilla in för mangling kastade jag mig över texterna om Emanuel Kent. Så begåvat, så roligt och så inspirerande skrivet om en tonårig antihjälte som bara måste älskas. Lyckligtvis fanns det förläggare som också förstod storheten i: Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Dessutom är uppföljaren på väg!

Att se hur Helen och Åsa har stretat på med sina manus; fått dem förverkligade på papper med vackra omslag triggar mig att trappa upp mitt eget skrivande (även om min hud har skiftat färg och jag andas hetsigt). Jag inser också hur mycket jag saknar den där responsgruppen för vi mejslade fram rätt många spännande figurer.