NaNoWriMo 2016

På mitt NaNoWriMo– konto står det tydligt att jag har varit medlem i fem år. Fem novembrar som jag alltså hade tänkt att klämma ur 50 000 ord – en rejält bra start för något av mina planerade barnboksmanus. I år tänker jag i alla fall försöka, på riktigt. Nåja, i ärlighetens namn är jag helt på det klara med att just November är en urkass skrivmånad när man är musiklärare och förväntas förgylla decembertillvaron med glittrande luciatåg men i år känner jag mig extra manad. nanowrimo_2016_webbadge_participant-200 Loggan till årets NaNoWriMo ropar på mig då mitt skrivprojekt är en scfi-deckare.

”Det börjar med ett avbrutet schackparti. Kommunikationen med Andromedas pappa byts abrupt. Han är fast i rymden och Andromeda måste rädda, världen, faktiskt.”

Annonser

Inspiration vs. avundsjuka

Min hud blir grön och jag flaxar med näsvingarna. Inspirerad? Klart som sjutton att jag blir inspirerad men samtidigt – vansinnigt avundsjuk. Efter att ha brottats med textskapande under en skrivkurs är det vissa karaktärer som biter sig fast. Då talar jag inte bara om mina egna fantasifoster utan om individer som befolkar andra skribenters inre universum. Två universuminvånare som jag har funderat mycket över är Helen Johanssons: Leonora och hjälproboten Bobo. Att kolla marknaden tillhör de där sakerna jag rutinmässigt gör när jag har lite tid över och plötsligt tittar de på mig från datorskärmen: Leonora och Bobo. Helen har klarat det hela vägen, från skiss, genom skrivkurser till utgivning på förlag. Jag blir så avundsjuk inspirerad! Nu har jag inte läst den färdiga boken än men jag vet att den är fantastisk. Låt mig presentera den med inledningen till min slutrespons från kursen:

leonora-och-glasplaneten

Nu, liksom sist jag läste om Leonora, blir jag bubblig och glad av ditt fantasifulla berättande. Konflikten är tydlig. Leonora har hamnat hos ”ondskefulla” rymdpirater. Hon har nödlandat på en okänd planet och hon vill hem. I detta avsnitt finner jag också en underliggande tematik om främlingskap och förståelse för andra kulturer. Du har gjort ett roligt och begåvat grepp att presentera ”Telluskulturen” som främmande – angeläget och viktigt!

På samma kurs hade jag Åsa Asptjärn i min grupp. När texterna började trilla in för mangling kastade jagkonsten-att-ha-sjukt-laga-forvantningar mig över texterna om Emanuel Kent. Så begåvat, så roligt och så inspirerande skrivet om en tonårig antihjälte som bara måste älskas. Lyckligtvis fanns det förläggare som också förstod storheten i: Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Dessutom är uppföljaren på väg!

Att se hur Helen och Åsa har stretat på med sina manus; fått dem förverkligade på papper med vackra omslag triggar mig att trappa upp mitt eget skrivande (även om min hud har skiftat färg och jag andas hetsigt). Jag inser också hur mycket jag saknar den där responsgruppen för vi mejslade fram rätt många spännande figurer.

Rymden igen…

Tänk att universum kan generera så många frågor:

”Mamma, kan man prutta i rymden?”
”Ja, det kan man väl…”
Lille T ser nöjd ut.
”Fast det hörs inte, bra va?”

Den största fördelen med att rymden saknar atmosfär – du kan prutta i smyg.

Läs mer

Årets bästa barnskiva

Det har hänt något i vår familj:

1. Vi skall handla. Det är kväll och alla är hungriga. vägrar lille T att gå ur bilen. Han tänker inte minsann inte röra sig ur fläcken innan han har lyssnat färdigt på skivan. Vi får snällt sätta oss och lyssna klart.

2. Lille T är otröstlig när jag kommer till dagis. Han står vid ett träd och gråter.
Varför?
Jo, det är så molnigt att han inte kan se stjärnbilden Cassiopeja.

3. ”När någon sjunger så där vackert känns det hur bra det är att ha ett hem” säger min sjuåring med tårar i ögonen.

4. När barnen sover fortsätter mamman och pappan att lyssna, sjunga och dansa…

Vi har hittat Ensemble Yrias underbara skiva ”Längre än längst”; ett svindlande svängigt och rörande vackert rymdäventyr. Utan något stort skivbolag i ryggen har dessa talangfulla rytmiklärare och musiker tagit sig in på grammislistan för årets bästa barnskiva!

Missa inte skivan!

Och svaret är

A. Hur stort är universum?
Just nu är det universum åtminstone 13 miljarder ljusår i diameter. Universum expanderar ständigt med ljusets hastighet.

B. Vilken färg har universum?
Om man smetar ut ljuset från alla ljuskällor jämt över hela universum så blir färgen svagt rosa – eller som kännarna säger: en ”kosmisk latte”.

 

Nu vet du, ifall du skulle drabbas av frågan.

Tack, NASA!

Läs mer

Två enkla…

Man lär sig mycket i skolan. Efter en termin i första klass är det bara några småfrågor som återstår:

”Nu är det bara två saker jag undrar över:
Hur stor är rymden och vilken färg har universum egentligen?”

Ja, eller hur?
Varför ingick det ingen kurs i astronomi på föräldrautbildningen?

Läs mer

Astronomiska observationer

Rymden är tankekrävande när man nästan är fyra år.
Rymdraketer, planeter, stjärnor och kometer;
rymden – spännande men så svårt att förstå.

E tittar upp mot månen:
”Om man känner på månen så blir man
jätte, jätte, jättekall om handen…
…och så luktar det måne om handen!”

Eller hur?