NaNoWriMo 2016

På mitt NaNoWriMo– konto står det tydligt att jag har varit medlem i fem år. Fem novembrar som jag alltså hade tänkt att klämma ur 50 000 ord – en rejält bra start för något av mina planerade barnboksmanus. I år tänker jag i alla fall försöka, på riktigt. Nåja, i ärlighetens namn är jag helt på det klara med att just November är en urkass skrivmånad när man är musiklärare och förväntas förgylla decembertillvaron med glittrande luciatåg men i år känner jag mig extra manad. nanowrimo_2016_webbadge_participant-200 Loggan till årets NaNoWriMo ropar på mig då mitt skrivprojekt är en scfi-deckare.

”Det börjar med ett avbrutet schackparti. Kommunikationen med Andromedas pappa byts abrupt. Han är fast i rymden och Andromeda måste rädda, världen, faktiskt.”

Annonser

Deckare

Idag får jag hålla i mig för Kulturkollo-ordet handlar om en bokgenre som tassar bredvid mig i livet.

När jag hade tröttnat på Kitty och Fem-böckerna pekade mina föräldrar på vuxenbokhyllan och där hittade jag Harry Friberg, en fotograf från den tid i Stockholm där neonskyltarna lyste upp nätterna och männen bar hatt. Stieg Trenters klassiska deckarserie från tiden före ”det svenska deckarundret” tåls att damma av. Mitt första möte med serien var genom boken Farlig Fåfänga och att ha läst den i trettonårsåldern följde den kvar i mitt medvetande så att jag som ung, nyinflyttad, musikhögskolestudent var tvungen att besöka det legendariska caféet där mordet skedde…

farlig-fafanga

Jag upptäckte just att utgåvan jag länkat till är en specialgåva med kartor och detaljbeskrivningar för att kunna vandra i Harry Fribergs fotspår. En sådan utmärkt semesteridé! Läs boken och ta med den på en Stockholmstur, betydligt mer nervpirrande är Gröna Lund.

Av en slump träffade jag Yashim, en eunuck från ett Istanbul i den flerkulturella tid där det det Osmanska riket håller på att  vittra sönder. ormstenens-gata Jason Goodwin har skrivit en serie böcker som sjuder av ljud, färger, dofter och smaker. Förutom ploten är det miljön och den historiska kopplingen som driver min läslust. När jag hittade Ormstenens gåta i en realåda på bokhandeln i Mellerud hade jag ingen aning om att jag några dagar senare skulle lusläsa Bra Böckers gröna lexikon för att lära mig mer om Hagia Sophia och Basilicacisternen(Vårt lantställe ligger långt bort från internet.)

Arne Dahl (a.k.a Jan Arnald) serie om A-gruppen är ett berättande som får mig att Åh:a och Ah:aen-midsommarnattsdrom, fnittra och brista ut i tvångsmässiga högläsningsattacker (till min omgivnings tveksamma förtjusning). Lyckliga alla ni som har dessa elva böcker kvar att läsa för de är välskrivna, träffsäkra och häpnadsväckande överraskande (och nej, du kan inte nöja dig med att se TV-serien. Arne Dahls text skall läsas!). Första boken heter Misterioso men är det så att du inte tänker läsa en hel serie är En midsommarnattsdröm boken som du inte får missa. Midsommarnattens magiska element vävs samman med en brutal nutid till en skarp samhällsanalys. Textens blinkningar till en viss William Shakespeare ger den dimension till läsandet som gör att jag värderar denna bok extra högt.

Att skriva om deckare och helt hoppa över våra svenska deckardrottningar vore nästan skamligt. När Ann Rosman släpper en ny bok har jag läst den innan trycksvärtan har mercuriumhunnit torka. Texten har ett flöde som gör att det går utmärkt att läsa snabbt dessutom finns det alltid en historisk parallellberättelse som knyts ihop med det mordfall kriminalpolisen Karin Adler skall lösa. Fösta boken i serien heter Fyrmästarens dotter men den bok som måste läsas är: Mercurium. Berättelsen om Metta Fock Ridderbielke, kvinnan som fängslades för mord och placerades på Carlstens fästning i början av 1800-talet lämnade mig ingen ro. Jag ägnade timmar åt efterresearch för att få veta vad som var sanning och vad som var fiktion. Det var sant. Metta Fock Ridderbielke broderade verkligen en nådeansökan eftersom hon inte fick ha papper och penna i sitt fängelse.

Själv skall jag läsa Sören Bondesons bok: Konsten att döda – så skriver du en kriminalroman.konsten-att-doda-sa-skriver-du-en-kriminalroman

Det finns nämligen en kinesisk filosof som jag måste ta livet av. Tyvärr känns det alldeles för svårt nu när han har fått så sympatiska karaktärsdrag.

Omläsning

Kulturkollo finns en sommarlista med bloggämnen för varje dag. Ypperlig inspiration för en gammal bloggare som försöker hoppa upp på hästen igen.

Läsa-klart-omläsning

Dagens inlägg handlar om omläsning. På sommaren finns tiden att sitta länge med tidningarna; de som skummades igenom och stoppades i en tidskriftssamlare.  I morse fick jag lust att skriva en novell till Tidningen Skrivas novelltävling. Synd bara att de ville ha bidragen senast den 25 september 2014.

Återupleva- läsuplevelse-omläsning

Det finns vissa böcker som är grundmuren i hela min syn på litteratur. Naturligtvis hör Narniaserien till dessa böcker. Jag tror att jag rotade i alla garderober jag stötte på när jag var i 10-års åldern. Tyvärr har jag inte vågat läsa om hela serien för min upplevelse var inte lika skimrande den där gången när vi tog fram böckerna för högläsning. Ett nyligt antikvariatfynd fick mig att jubla. Där på hyllan väntade ytterligare en viktig sten i min läsutveckling: Huset Ardens gåta. Som jag älskade denna bok. Edred och Elfrida – bara smaka på namnen! En vit mullvad och barn som får ge sig iväg på tidsresor, bättre än så kan det inte bli. Omläsningen gör mig lycklig för Edith Nesbit förtrollar mig fortfarande.

Omläsningsförbudet

   ”Mamma, nu lägger jag Mylingen här på soffbordet. Du får inte läsa om mig när jag sover.”

Det skulle kunna vara så att jag hetsar min son att läsa för att han skall hålla igång läsningen under lovet men så är inte fallet. Sonen tittar allvarligt på mig varje morgon och undrar om jag har läst i hans bok. Då jag inte ljuger särskilt övertygande får jag snällt vänta, eller nej, hetsa på pojken att läsa vidare. (Undrar om det gills ifall jag lyssnar på boken på Storytel?)

omläsning

Inspiration vs. avundsjuka

Min hud blir grön och jag flaxar med näsvingarna. Inspirerad? Klart som sjutton att jag blir inspirerad men samtidigt – vansinnigt avundsjuk. Efter att ha brottats med textskapande under en skrivkurs är det vissa karaktärer som biter sig fast. Då talar jag inte bara om mina egna fantasifoster utan om individer som befolkar andra skribenters inre universum. Två universuminvånare som jag har funderat mycket över är Helen Johanssons: Leonora och hjälproboten Bobo. Att kolla marknaden tillhör de där sakerna jag rutinmässigt gör när jag har lite tid över och plötsligt tittar de på mig från datorskärmen: Leonora och Bobo. Helen har klarat det hela vägen, från skiss, genom skrivkurser till utgivning på förlag. Jag blir så avundsjuk inspirerad! Nu har jag inte läst den färdiga boken än men jag vet att den är fantastisk. Låt mig presentera den med inledningen till min slutrespons från kursen:

leonora-och-glasplaneten

Nu, liksom sist jag läste om Leonora, blir jag bubblig och glad av ditt fantasifulla berättande. Konflikten är tydlig. Leonora har hamnat hos ”ondskefulla” rymdpirater. Hon har nödlandat på en okänd planet och hon vill hem. I detta avsnitt finner jag också en underliggande tematik om främlingskap och förståelse för andra kulturer. Du har gjort ett roligt och begåvat grepp att presentera ”Telluskulturen” som främmande – angeläget och viktigt!

På samma kurs hade jag Åsa Asptjärn i min grupp. När texterna började trilla in för mangling kastade jagkonsten-att-ha-sjukt-laga-forvantningar mig över texterna om Emanuel Kent. Så begåvat, så roligt och så inspirerande skrivet om en tonårig antihjälte som bara måste älskas. Lyckligtvis fanns det förläggare som också förstod storheten i: Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Dessutom är uppföljaren på väg!

Att se hur Helen och Åsa har stretat på med sina manus; fått dem förverkligade på papper med vackra omslag triggar mig att trappa upp mitt eget skrivande (även om min hud har skiftat färg och jag andas hetsigt). Jag inser också hur mycket jag saknar den där responsgruppen för vi mejslade fram rätt många spännande figurer.

Morgonstund har kreativitet i mund

Det är inte så att lille T älskar att skriva. Det har faktiskt aldrig varit så att han gillat det här med pennor som skall lyda tanken. Kanske är det så att vänsterhandens dominans stjälpte honom innan han ens hade börjat. ”Det kommer nog”, sa den milda BVC-sköterskan som försökte klämma ut en huvudfoting ur en mycket ovillig gosse. Men det har aldrig lossnat, inte på riktigt. Berättelserna finns, och dikterna, och sångerna – men i farten, på väg någon annanstans.

Nu har vi sommarlov och med sommarlovet kommer sommarlovsutmaningar för både stora och små. Lille T och jag skall skriva våra gemensamma fem minuters flödesskrivande. Det är min uppvärmning och hans utmaning. Dock vill han alltid dra ett kort till ur författarkortleken så kanske håller det på att lossna (för både stora och små?).

Författarkortleken