Livsfrågor

Min Pappa finns inte hos oss längre.
Saknaden är enorm och det är inte lätt att vara en sorgsen mamma som skall förklara döden för ett barn.

Kloka vänner har gett mig olika råd.
Att visa sorg och saknad inför sitt barn är inte farligt. Som vuxen får jag också vara osäker och erkänna att jag inte har svaren på alla frågorna.

E tänker mycket på sin morfar. Hon kallade honom ”Hej och Hå” eftersom han ofta sa så när han skulle göra något. Det är konstigt att en treåring kan se naturligt på något som är så svårt.

För ett tag sedan hade vi urnnedsättning.
”Nu skall vi gräva ner min morfar!” Kvittrade E medan jag torkade tårarna.
Jag fick förklara att vi inte skulle gräva själva utan att vaktmästaren redan hade ombesörjt saken.
”Men det är ju MIN morfar! Det är orättvist. Jag vill gräva själv!”

Annonser

13 thoughts on “Livsfrågor

  1. ja, det är nog viktigt att man pratar om det, om barnen vill, men framför allt att man inte undviker att prata om det om de själva tar upp det. Vår lillkille vill absolut inte prata om när hans farmor dog. Nej, nu får du vara tyst mamma, annars börjar jag gråta, och det vill jag inte. Då får man respektera det. Istället ritade han teckning efter teckning med gravstenar och namn och allt, och så frågade han precis allt om hur en begravning går till.

    17-åringen var väldigt krass när hon var liten. Hennes kommentar var ” Hur länge dröjer det innan man kan gräva upp honom och ge benen till hundarna?”.

    Kram

  2. Barn har ju ändå ett härligt förhållnignssätt till det mesta, och som i det här fallet kanske kan vara till hjälp i ditt eget sorgearbete. Det är ju solklart att det är orättvist att det inte var ni som fick gräva ner morfar. kram.

  3. Tack för alla kramar!
    Ja, min dotters tankar är faktisk en hjälp i mitt sorgearbete. Tur att barnen finns!

    *skrattar* åt Aha’s disbänksrealist till dotter.

  4. Barn är så naturliga med sina frågor och då kan det ju vara ”smart” att försöka vara lika naturlig tillbaks. Så gott det nu går.. ;)*skickar en kram via cyberrymden*

  5. Du verkar ju göra precis det man ska och enda man kan, finnas till hands, lyssna på barnen och prata med dem. Sedan är det inte farligt att barn ser att en förälder är ledsen, när man som du pratar med barnet om det.

    Att barn ser hur en vuxen sörjer en kär anhörig är nyttigt, så länge de inte lämnas utanför, de ska själva en dag sörja någon.

  6. Man behöver inte ha alla svar, det räcker många gånger att bara lyssna på frågorna. Tror inte alltid att barnen söker svaren alla gånger, ibland är det tankar som poppar upp och låter som en fråga. Gillade kommentaren, så klockren och logisk – ur ett barns synvinkel. Själva brukar vi åka och ge mormor godis istället för blommor. Undrar vad övriga besökare tror, när de ser en gravsten översållad med gelehallon? Men det är barnens sätt att hantera det. Förstår att det är tufft för Dig och att saknaden är stor!

  7. Mamma Mu: De naturliga frågorna. Bygger en förklaringsmodell åt det abstrakta. Skönt för mig också!
    Nisse: Jag försöker ialla fall…

    Batbut:Underbart! Lite av Mexikos ”De dödas dag” där man lagar favoriträtten för att hedra den döde. Tack för stöd!

  8. Vi, eller framförallt min hustru, gick igenom exakt samma sak för snart ett år sedan. Jag ställer mig fortfarande undrande till om vi hade ”fixat det” utan barnen. Deras frågor och synpunkter på döden och allt som hör därtill gör onekligen sorgen om inte enklare så i vart fall något mindre dyster.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s