…som jag ville…

Redan när E åkte med pappa till BB uttryckte hon sitt missnöje.
”Varför säger ni HAN om bebisen? Jag tänker säga HON!”
Min lilla tjej hade verkligen förväntat sig en flickbebis. Vi försökte vara tydliga med det faktum att man inte kan veta vad det blir men E hade bestämt sig. ”Det blir en flicka!”

Bebisen var verkligen söt tyckte E men hon kallade konsekvent T för lilla gumman i tre veckors tid. Jag har en envis dotter men denna sanning kunde hon inte ändra på.

När vi var på BB satt E med mig i sängen och undersökte sin lillebror. Hennes ansikte visade stor skepsis ”Jag ville ha en tjej men det blev en med snopp…”
Att ha tre år mellan barnen verkar på många sätt vara perfekt men kanske blev det lite tokigt att ankomsten sammanföll med E’s könsidentifikationsfas.

T är så tålig. E får göra nästan vad som helst utan att han knorrar. T’s lilla ansikte skiner som en sol så fort storasyster närmar sig. I dag kröp lilla E upp till mig när jag satt i soffan och ammade. Hon strök T försiktigt över magen och nästan viskade:
” Tänk att det blev en pojkbebis…precis som jag ville!”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s