Rumsliga gränser?

Långt innan jag fick barn visste jag ALLT.

När jag fick E var jag starkt påverkad av Jesper Juul tankar om gränssättnig och Jean Liedloffs kontinuumkoncept. Jag och min man bodde även en tid i Tanzania där den grundläggande barnfilosofin handlar om att de små individerna själva växer och längtar efter sin självständighet. (Man kan alltså inte GÖRA sina barn självständiga tex. genom att låta dem sova i eget rum, tvingas leka själva osv.)

När E kom var saken klar: Här skall inte självständigheten forceras. Hon går inte längre än vad hon vågar och är mogen till!

Det har fungerat utmärkt hela tiden. Först vågade hon krypa bort från mig men vara kvar i rummet, sedan en liten tur över tröskeln. Vid dryga året vågade hon till och med gå ut från lägenheten om vår ytterdörr var öppen. Strax före treårsdagen flyttade hon, enligt eget önskemål, in i ett eget rum och vågar somna i sin egen säng.

Det har fungerat så bra!

MEN…plötsligt vågar hon för mycket….igår försvann hon tre gånger när vi var på Junibacken!

När de ropade på lilla E’s mamma i högtalaren suckade jag förtvivlat. Nedrans Liedloff…det här skulle ju inte hända…om gränserna inte forceras försvinner inte barnen.

Nu har jag tre förklaringsalternativ:
1. Min dotters nyfikenhet och trygghet gör att hon ger sig iväg längre än vad hon tänkt.
2. Mamman har inte hängt med i den senaste gränsutvidgningen.
3. Min älskade E kanske har ärvt min mammas katastrofala lokalsinne…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s